Jag vet inte hur jag ska inleda det jag vill säga, vet inte ens om det kommer bli förståligt.
Ni som läser, har ni varit kära, jag menar riktigt riktigt kära? va ärliga, inte mot mig utan mot er själva? HAR NI VERKLIGEN varit kära och älskat på riktigt? Jag har, ibland tror jag nästan att jag är kär fortfarande. Svaga perioder kallar jag dem, ologiska kanske? eller kanske det är dem stunderna som jag är klarsynt. Men jag hatar mig själv när jag har dessa stunder. Det kan vara en kväll, en vecka en månad. Tills jag kommer på mig själv att varför väljer jag någon som gör mig så fruktansvärt självdestruktiv? Varför varför varför fortsätter jag gå tillbaka till någon som trollar med mitt sinne? Ja det är inte förståligt. Det är inte logiskt.
Det är inte logiskt att trots allt det fortsätter såhär. Det krävs två för att dansa tango så det är inte bara mitt fel att det är såhär.
Jag har varit fast i rätt exakt 4 år. Ingenting är som då, ingenting skulle kunna göra så att det blev som då.
Blev hjälplöst förälskat
Obeskrivligt tagen
Som om jag låg ner på marken och blev slagen
Som att svimma på en bergstopp utav svindeln
Sen den stunden satt jag fast i ett nät förtrollad bunden
Tappa hjärtat i knät
Kunde inte tänka logiskt eller sunt
Och för varje sekund som du inte fanns där blev det tung
Han var min bästa vän & vi blev kära.
Jag är fullt medveten om att jag har gjort väldigt mycket mot honom som inte går att förklara bort, som inte går att glömma. Men i våra bråk , när det varit kaos, även där krävs det 2 för att dansa tango.
I mina ögon så är han så otroligt fin.
Han är den finaste jag vet.
Han är och kommer förbli nästan perfekt i mina ögon.
Han sårar mig gång på gång,& jag sårar tillbaka. han är förändrad nu. Jag är förändrad.
Hans vänner avskyr mig, mina förstår inte varför jag ens pratar med honom.
Allt är bara förjävligt.
Men när jag är med honom så glömmer jag bort allt det där.
Det har varit stunder när han kysst mig som jag i princip glömt bort att andas. Det går som en elektriskstöt genom hela kroppen.
Den känslan har ingen annan någonsin kunnat ge mig.
Jag försvinner när han rör mig
he makes me high.
Men det finns de här längre perioderna som jag tycker att han är patetisk.
Stunderna som jag pratar med andra killar och glömmer bort honom.
Stunder när jag är med mina vänner & han är bara en dum puppylove.
Jag har kommit över honom men ändå inte. För logiken i mig vet om att det kommer aldrig bli bättre än såhär.
Hjärtat slutar inte hoppas.
Något jag är jävligt bestämd med är att mina vänner ska inte röra honom eller prata mer än nödvändigt med honom. Att mina vänner hälsar är inget jag bryr mig om, men de ska fan inte prata med än nödvändigt. Är man en äkta vän till mig så vet man varför! Jag bryr mig inte ett skit om att han inte lever som någon munk . Men Jag förväntar mig lojalitet från mina vänner. & nu sitter säkerligen ngn och tänker – om du är över honom, då ska du inte bry dig.
Nej men jag tror inte att jag kan komma över honom till 100%. Han är för speciell, han är inte medveten om vad han betydde för mig. Att han är en anledning till att jag finns idag.
Kärlek är inte logiskt och för mig kommer där alltid vara någon slags kärlek där.
Jag är den typen av tjej helt enkelt.
Detta var verkligen inside information, så ha förståelse för att det är förvirrat. Jag är förvirrad.
menmen, måndag imorgon och skola så behöver sova.
Godnatt på er
Ni som känner mig ser skillnaden!
